Arvet är arkivet

Annika Ekdahl

Jag är sedan många år upptagen med att undersöka gobelängteknikens möjligheter. Det är en textil genre som genom sin historiska förankring har stora pretentioner, skulle man kunna säga. Och visst kan man fördjupa sig i museala verks bakgrund och tillkomst. Man kan diskutera olika regioners tekniker och material. Man kan med vita vantar röra vid arvet. Eller också kan man bara låsa upp till arkivet och låta sig förföras av allt praktfullt som med stor självklarhet utfördes för flera hundra år sedan. Som på ett så framgångsrikt sätt berättar om vad som är viktigt och värdefullt.

Jag betraktar inte arvet som en förpliktelse men jag är angelägen om att förvalta det. Det betyder att förstå och förnya – annars är jag en dålig förvaltare. Med stöd från Konstnärsnämnden, i form av både projektbidrag och fleråriga arbetsstipendier, har jag haft möjlighet att fördjupa mig i både mitt eget konstnärskap och konstformens tillstånd i vidare perspektiv. Jag har besökt universitet, deltagande i biennaler, triennaler och symposier och fått möjlighet att se hur gobelängtekniken förstås och förändras i andra delar av världen, såsom Baltikum, Kina och Australien.

Resultatet av mitt arbete under de senaste tio åren – ett projekt som omfattat försök till förståelse av konstformen och undersökning av geografiska skillnader (estetiska preferenser, tekniska variationer, synpunkter på material etc.) – har jag kallat Barockfesten. Detta resultat har blivit en utställning bestående av fem gobelänger som visats på Kalmar Slott, Ronneby Kulturcentrum, Västerås Konstmuseum och så småningom på Dalslands Konstmuseum. Jag har även presenterat delar ur sviten på Galleri Gröna Paletten och HV Galleri, båda i Stockholm. Nedan finns foton på fyra av dessa gobelänger.

Efter arbetet med Barockfestsviten har jag på nytt öppnat locket till arvet/arkivet och fann något som inte tidigare intresserat mig – vilket gjorde mig oerhört intresserad! Därför har jag nu påbörjat en undersökning av en den grupp gobelänger som kallas verdurer. En verdure är vanligtvis från 1500-talet, fylld av vegetation och fantasidjur.  Frågan är vad en verdure kan vara idag. Jag arbetar nu med min första verdure, ”Road Movie (verdure): Visiting Mom” och den handlar om döden. Den kommer att visas första gången i november 2010 i Oslo. Jag planerar även för en andra verdure, som självklart kommer att handla om – livet.